Lite om mig

Kerstin heter jag och är 64 år och livsnjutare :-)

Mitt alias, coolmamsan, hittade en av mina söner på för många år sedan när jag skulle börja min "nätkarriär". Förhoppningsvis var det för att han tyckte att jag var en cool mamma och förhoppningsvis tycker båda mina söner det fortfarande trots att dom är över 30 nu. 

Läs mera under om.

Om mig

Senaste inlägg

Matbloggstoppen Matklubbens Topplista

Visar inlägg taggade med USA

Tillbaka till bloggens startsida

Dödsstraff

Hej och god kväll :-)!

Jag hoppas att du haft en fin vecka och för många är det ju skönt att det är fredag. Här har det varit lite sol men massor av regn de senaste dagarna, nästan 60 millimeter de senaste två dygnen. Välbehövligt får man nog säga och jag hoppas att Öland och Gotland fått sin beskärda del också för dom behövde det mer än vi tror jag.

Jag lägger som vanligt inga politiska aspekter på något men man kan väl säga angående valet i Storbritannien att "den som gapar efter mycket ... förlorar en hel del av stycket". 

Idag har jag läst och igår läste jag. Oftast blir det bara att jag läser på spårvagnen till och från jobbet men idag kunde jag inte sluta. Jag har läst en mycket bra bok och en väldigt intressant sådan. En av mina favoritreportrar på SVT heter Carina Bergfeldt, ja ni vet hon som brukar rapportera från USA. Inte visste jag att hon skrivit böcker också. Det var min fina bonusdotter som visade en bok hon köpt när vi var i Stockholm senast och självklart blev jag nyfiken. Hon erbjöd sig att låna ut den när hon läst den men eftersom hon har mycket omkring sig så och jag inte visste hur lång tid det skulle ta så rusade jag iväg och köpte den själv. Boken heter "Sju dagar kvar att leva" och är en berättelse om brott och dödsstraff. Det som gör boken så intressant är att den skildrar det där med dödsstraff från flera olika sidor. Carina har intervjuat dödsdömda, offer, anhöriga, pastorer, polis och fängelsepersonal på ett varmt och intressant sätt. 

Det hela börjar med en intervju av en dödsdömd fånge som har sju dagar kvar att leva efter att ha suttit i fängelse som dödsdömd i tio år, nio månader och tio dagar. 

Det är en stark och spännande bok!

En intervju berör mig starkare än de andra och det är när Carina talar med en pastor som följt över 150 män och kvinnor in i döden och som nu är sjuk och snart kommer att dö. Han säger till Carina "Jag kommer att dö . Och jag tar med mig samma ord jag sagt till dom och som jag gärna vill att du för vidare till dom som läser det här. Och det är att livet är en gåva. Slösa inte bort det. Gottgör det du kan gottgöra. Förlåt det du kan förlåta. Och när du har gjort det gå vidare. Vare sig det är i det här livet eller nästa."

Läs boken! Tack Cilla för tipset!

Nu önskar jag dig en fin fortsättning på fredagen med en kram om du vill ha. Lova att vara rädd om dig och din omgivning <3 

 

Taggat med: 

, , ,

Tusentals

Hej och god eftermiddag :-)!

Allt väl hoppas jag.

Ja så har vi startat en ny vecka och idag är det två månader till julafton. Varför jag skriver det vet jag inte för det är alldeles för tidigt att ens börja tänka på julen nu. Lagom till 1:a advent är lagom om du frågar mig men affärerna har redan börjat så smått. 

Lite nytta har det blivit gjort här för det börjar bli dags att tvätta stolsdynor och annat för jag måste nog tyvärr acceptera att sommaren är ett minne blott. Men du håll ut det är mindre än åtta månader till midsommar ;-)

Jag fastnade i fotoalbumet här, ja det digitala alltså och då rinner tiden bara i väg. Ja du vet när man börjar fundera på när, var, hur när man tittar på bilderna och det ena minnet ger det andra. Härligt! Vår fotoskatt består av tusen och åter tusen bilder så minnena är många. Många resmål har det blivit och det är lika spännande att titta på bilder från utlandet som från Sverige. Dock slet vi oss från datorerna och tog en riktigt lång promenad i det hör och häpna fina höstvädret. Solen sken och det blåste inte speciellt mycket så det var den skönaste dagen på länge 8-).

Jag bjussar på några foton från vår resa till USA 2008 med undantag för den översta bilden som är från vår USA-resa 2009.

Passar på att önska dig en fin fortsättning på måndagen med en varm kram till den som vill ha. Jo då du slipper annars :-). Lova att du är rädd om dig och de dina <3.

Mina tre fina killar uppe vid Griffith Park i LA 2009. Från vänster till höger, yngsta sonen Peter, älskade maken och äldsta sonen Mikael. 

Grand Canyon i mars 2008. Snö var det och kallt men vi hade en ofattbar tur som hade sol och klart väder vilket inte alltid är så vanligt där. 

 Grand Canyon och Coloradofloden.

Grand Canyon. 

Hoover Dam 2008. En dammbyggnad över Coloradofloden mellan delstaterna Nevada och Arizona. Mäktigt!

Hotellkomplex i Las Vegas. I stort sett alla hotell är byggda som kopior av kända byggnader världen över. Helt tokigt!

Las Vegas.

Hotellet i Beverly Hills där en stor del av filmen Pritty Women med Richard Gere och Julia Roberts spelades in. Takvåningen där filmen utspelar sig är numera renoverad och du kan hyra den för 182.000 natten. Som hittat! 

En liten del av den fina staden San Francisco med alla sjölejon vid Pier 39. 

   

Att vara patriot ...

... är inte det samma som att vara rasistisk eller tycka illa om människor från andra länder som många tycks tro. Det är att känna en stolthet för sitt land. Att hissa sitt lands flagga och sjunga sitt lands nationalsång i olika sammanhang är inte invandrarfientligt utan patriotiskt. Jag förstår faktiskt inte riktigt varför vi inte får hissa vår flagga och sjunga vår nationalsång på t.ex. skolavslutningar. Jag tror faktiskt inte att det är många länder om ens några där man skulle välja bort sådana traditioner för att man väljer att öppna gränserna för människor från andra länder och kulturer.

USA är ju kanske ett land som många tycker överdriver när det gäller patriotism men jag måste säga att det var fascinerande när man var där att se alla dessa flaggor och känna deras kärlek till sitt land.

En händelse jag aldrig glömmer är när vi var i Las Vegas för första gången och var ute på kvällen och promenerade längst "The Strip". En bit ner på gatan har man ett fantastiskt vattenspel som man sätter igång, jag tror det var en gång i halvtimman eller så,  kvällstid. Det hade hunnit bli mörkt när vi kom dit och vi fick stå en stund och vänta på det som vi trodde skulle bli ett "spektakel". Det mesta i Las Vegas är ju ett "spektakel" utan dess like på nya och gamla strippen, resten är mer eller mindre förfallna bostadsområden. Ja så satte vattenspelet igång och belysningen tändes. Ur högtalarna hördes samtidigt Lee Greenwoods härliga röst sjunga "God Bless The USA". För den som inte varit där eller upplevt något liknade är det kanske svårt att förstå att man som ickeamerikan kunde få rysningar i hela kroppen av scenariot. Vilken upplevelse!

Så här börjar den ...

If tomorrow all the things were gone,
I'd worked for all my life.
And I had to start again,
with just my children and my wife.

I'd thank my lucky stars,
to be livin here today.
‘Cause the flag still stands for freedom,
and they can't take that away.

 



Jag kommer säkert att få anledning att återkomma till våra resor till USA. varför vi hamnade där trots att jag sagt att jag aldrig skulle resa dit. Oj vad många förutfattade meningar jag hade om det landet, förutfattade meningar som till största delen rasade som ett korthus även om jag naturligtvis inte älskar allt som Amerika är och står för.

Jag är stolt över att vara svensk och stolt över Sverige och det skäms jag inte för.

Taggat med: 

, ,