Lite om mig

Kerstin heter jag och är 64 år och livsnjutare :-)

Mitt alias, coolmamsan, hittade en av mina söner på för många år sedan när jag skulle börja min "nätkarriär". Förhoppningsvis var det för att han tyckte att jag var en cool mamma och förhoppningsvis tycker båda mina söner det fortfarande trots att dom är över 30 nu. 

Läs mera under om.

Om mig

Senaste inlägg

Matbloggstoppen Matklubbens Topplista

Visar inlägg taggade med vänner

Tillbaka till bloggens startsida

Ro eller oro

Hej och god eftermiddag :-)!

Hoppas att du haft en fin vecka så här långt och nu har det redan blivit fredag eftermiddag. Det var inte länge sedan det var måndag. Idag är det lite kvavt här och det är mera mulet än sol. Lite regn och åska i kväll vore inte helt fel och frågar du mig får det gärna regna hela natten. Det behövs!

Så var det det där med oro. Att säga till någon att den inte ska vara orolig är minst lika meningslöst som att säga till någon att inte oroa sig. Det finns ingen knapp för att stänga av eller sätta på. Är man orolig så är man! Visst är det många gånger så att det kanske inte hjälper att oroa sig men det är ju som sagt inget man bestämmer. Att begränsa sin oro och jobba på det kan naturligtvis vara viktigt om det nu är så att man oroar sig på fel sätt. Att oroa sig för att mjölken ska ta slut är kanske onödigt utan då är det bättre att köpa hem mjölken i tid eller ha en plan för vad man gör utan den. Att där emot oroa sig för nära och kära vilket inkluderar både släkt och vänner är både ett sundhetstecken och något man inte reglerar med en knapptryckning. Är någon man känner sjuk, ska ut och resa eller har någon form av problem så tycker jag att det är ett sundhetstecken att oroa sig. Självklart är det så att man ändå måste förhålla sig till detta och lära sig att bemästra oron så den inte förpestar hela ens tillvaro, men stänga av ... nej det går inte. 

Själv tycker jag att det är väldigt bra när någon i min närhet till exempel är ut och reser och man får veta att personen i fråga har kommit fram. Man behöver inte skriva en "avhandling" utan det räcker med "allt är ok". Jag erkänner att jag kan irritera mig på de som på sociala medier skriver att "nu sitter jag på akuten" och sedan inget mera. Skriv vad som händer eller skriv inget alls! Trots att man kanske bara, vilket inte är så bara, är Facebookvänner så gör det mig orolig när någon "försvinner" eller skriver alltför kryptiska meddelanden. Så funkar jag och säkert många med mig.

Det här meddelandet stod på Facebook i morse och det var från en av mina fina vänner. "A" jag tar mig friheten att lägga ditt inlägg här för jag tycker det var så fint och inte alls onödigt. Så här skrev hon. "Egentligen helt onödig status, men jag har en hel bunt otroligt gulliga vänner som blir oroade när jag inte uppdaterar, och snällt undrar om jag inte mår bra eller om det hänt något olyckligt. Jag mår ypperligt och inget dramatiskt har hänt 😊 men nu försvinner jag ett par dagar från FB. På återseende och sköt väl om er. Ni som vill ha tag på mig vet ju hur ni får det. Puss och kram".

Perfekt! Kontentan av det hela är att det är vars och ens skyldighet att inte oroa människor i onödan för det finns alltid någon som bryr sig! Att någon oroar sig är ett tecken på att personen bryr sig, tycker väldigt mycket om dig, att du är viktig för den personen eller kanske till och med älskad av den <3.

Det är väl bäst att tillägga att man naturligtvis inte måste höra av sig varje dag och berätta allt man gör men bryter man ett mönster under lång tid så ... 

Passar på att önska dig en fin fortsättning på fredagen och vill du ha en kram så får du det så klart. Lova att du är rädd om dig och din omgivning <3

 



 


 

Taggat med: 

,

Bry sig eller inte

Hej och god kväll :-)!

Som vanligt hoppas jag att du har haft en fin dag så här långt och att det fortsätter så i så fall. Här är det bara fint och vi har haft ok väder idag också även om det inte varit riktig sommarvärme. Det har varit perfekt väder för oss som putsat fönster, tvättat gardiner och duschat krukväxter. Tre väldigt välbehövliga aktiviteter som kommit i kapp oss kan man väl säga.

Idag tänkte jag skriva om vänskap vilket är ett viktigt ämne. Jag har aldrig haft så många fina människor som jag har kontakt med i mitt "sociala nätverk" som jag har nu. Jag har fått så många nya vänner både via G+ och Facebook och det är till stor glädje för mig. Naturligtvis är glädjen stor över att ha mina vänner som jag känner som man säger IRL och känt sedan tidigare också. Jag har lärt mig så mycket och det är viktigt för mig som har ett stort intresse för andra människor. Jag känner att det är så många fina människor som jag på ett eller annat sätt faktiskt känner vare sig vi mötts i det verkliga livet eller inte. En kram, ett  <3, en kommentar eller bara ett gilla, allt betyder något. Någon tänker på en och bryr sig även om man inte alltid är aktiv. Jag vill rikta ett stort tack till er alla som på ett eller annat sätt förgyller min tillvaro. Ni är så fina och jag tackar för att jag får ta del av era historier, era bilder, era bloggar och era dagar. Jag tror säkert att ni vet vilka ni är och tack och lov så är ni många <3

Tyvärr så är det så att det finns en del andra människor som man trodde var riktiga vänner som det visar sig bara hör av sig när dom behöver en. Visst jag har aldrig hjälpt någon med målsättningen att bli belönad och tanken har inte ens föresvävat mig men det känns lite i hjärtat när man blir bortglömd när man inte är en "livlina" längre. 

Summa summarum så ger jag all världens rosor till er som bryr er och ris till de tack och lov få som inte gör det. Det lustiga är att jag tror att de som tillhör kategorin "för mig viktiga människor" vet vilka ni är men att det som tillhör den andra kategorin inte förstår och inte vet vilka ni är.

Som jag brukar säga ... "vänner har man inte eller får man inte man får förtjäna dom" ...

Önskar er alla en fin fortsättning på söndagen med en varm kram till den som vill ha och vill du inte så slipper du :-). Var rädd om dig och din omgivning <3 

 

Taggat med: 

, ,

Rädsla

Hej och god eftermiddag :-)!

Hoppas allt är väl med dig denna tisdag och att veckan börjat bra. 

Här rann mina få hjärnceller ut med all snuvan tror jag och om inte annat all orken. Jag har nog aldrig snutit mig så mycket som jag gjort dom här dagarna och "som ett brev på posten" kom hostan också. Nu får jag skärpa till mig! Smittat älskade maken har jag gjort också också och det var inte snällt men frågar man honom är han inte sjuk men känner man honom så vet man ... hum ...

Tro det eller ej men det har inte regnat alls i Göteborg idag, peppar peppar, det är lite grått men det är skönt med uppehåll efter flera dagars mer eller mindre konstant regnande. Jag har inte varit ute på några dagar nu och den senaste promenaden var ner till ICA för att köpa juice. Det är en promenad på c:a 2 kilometer men när jag kom hem visade stegräknaren att jag gått 7 kilometer så jag har haft lite tillgodo ;-). Skämt åsido så är det faktiskt första gången den "flippar ur". 

Nu till saken! Att människor är rädda för saker och ting är inget man ska negligera och inte göra sig lustig över hur dum och obegriplig rädslan verkar för den som inte har den. Nu pratar jag inte om rädsla för krig och sjukdomar och att något sådant ska drabba oss själva eller kanske ännu värre våra nära och kära. Den rädslan kan vi nog känna lite till mans både titt och tätt och förstås nog av dom flesta. Jag pratar om rädslan för spindlar, getingar, att flyga, gå till tandläkaren, åka hiss och så vidare. Det finns hur många rädslor som helst av det här slaget och för den som lider av det är det så klart fruktansvärt jobbigt beroende på grad. Vi får inte nedlåta oss till att göra narr av människor för deras rädsla utan försöka hjälpa och stötta och berömma när dom klarar av något dom varit rädda för. Framförallt måste vi kunna prata om det här för att andra ska förstå och kunna hjälpa.

Tänk på det nästa gång någon inte vågar döda spindeln på köksgolvet, ta sprutan hos läkaren eller gå till tandläkaren o.s.v. Det kan vara jättejobbigt! Säg inte "men skärp dig nu" eller "hur svårt kan det vara" eller något annat klämkäckt. Själv har jag som jag brukar säga "inte vett på att vara rädd" i alla fall inte för något jag kan komma på nu och som går att träna bort. Att våga närma sig stup är väl inget man nödvändigtvis ska träna på ... 

Jag är inte sämre människa än att jag kan erkänna att när jag var ung någon gång på stenåldern så begrep jag inte det här lika bra och var kanske inte alltid så snäll när någon var rädd. Jag hade en vän, eller har förhoppningsvis fortfarande, som var rädd bland annat för att åka bil och för att flyga. Det är jobbigt att köra när passageraren bredvid bromsar hårdare än vad du gör fast utan bromspedal och som ger upp små skrik med jämna mellanrum och det utan anledning men jag förstod nog inte att det var fel taktik att bli irriterad. När vi flög tillsammans och hon var rädd så var min stående kommentar "det är väl ingen fara, ner kommer man ju alltid". Jag vet inte om hon minns men förhoppningsvis är jag förlåten för det är ganska länge sedan jag började förstå att det är ovanligt korkat att bete sig som jag gjorde då.  

Jag har blivit en bättre människa och är nu mera förstående, hjälpsam och berömmande :-). Vad är det man säger - sent ska syndaren vakna!

Önskar dig en fin fortsättning på tisdagen och skön kväll gör jag med en varm kram i förståelsens tecken och hoppas att du är rädd om dig och din omgivning <3 

Pst ... jag försöker vara en sådan ...

Taggat med: 

, ,